När du får ett råd om hur du skulle kunna bli bättre på något sätt, vem är den första du vänder dig till, eller får råd av?
Det första rådet man får kring sitt hälsotillstånd om man skulle behöva det – ja, förvisso får man ibland oönskade råd också – kommer inte från sjukvården. Men det hade du säkert redan förstått. Det är heller inte ens säkert att det kommer från någon som är speciellt kunnig i ämnet.
Nej, det första som når en är välmenade råd från de som finns i ens absoluta närhet. Familjen, grannar, vänner, arbetskollegor.
Ibland har man inte bett om råd, utan man kanske bara säger att man har ont i ryggen eller så går man stelt och någon säger
”oj, det där ser inte så bra ut, har du ont? Du borde prova……”
Kanske surfar man runt lite och ser om något man ”tror på” kan dyka upp på telefonen. Börjar man söka på något kommer algoritmerna i ens sociala medium att helt plötsligt hitta saker man inte visste man behövde läsa. Man kommer säkerligen att börja se annonser som försöker sälja på en olika saker som ska hjälpa vid smärta
Människor har dessutom alltid en tendens att vilja prata om sig själv, oavsett ämne. Ibland brukar jag göra ett eget socialt experiment där jag pratar med någon, men där jag inte försöker säga någonting om mig själv, utan så snart det finns tillfälle, så fyller jag på med en fråga om den jag pratar med. Det kan vara rätt skönt att slippa säga ett enda ord om sig själv, och ändå verkar samtalspartnern vara rätt nöjd med ”dialogen”.
I detta sammanhang, där du får goda råd av någon avseende ditt hälsotillstånd, betyder det att den referens du får inte kommer att vara objektiv utan högst subjektiv.
”Jag förstår att du inte blev bättre. När jag hade ont i min rygg så……”.
Ibland får man prova någon annans medicin. En gång arbetade jag på ett ställe där en äldre kvinna blev inlagd pga yrsel. Hon visste inte riktigt vilka mediciner hon tog, och för att hjälpa henne så fick vi titta ner i hennes tablettburk som hon använde. När locket öppnades möttes man av vita, lila, gröna och rosa tabletter och kapslar i olika storlek och form. Lite försynt frågade jag vad det var hon tog, och hur hon visste vilken sort hon skulle ta och när?
Damen berättade att när hennes make gått bort så vore det ju hemskt om medicinen gick till spillo. Så hon hällde över allt han hade i sina burkar och sedan tog hon ”en tablett till kvällen”.
Efter drygt 20 år har jag aldrig mött samma sorts hantering av läkemedel, men att få prova någon annans mediciner är inte helt ovanligt. Att ta av någon annans mediciner är ingenting jag rekommenderar om det inte är receptfritt. Men OM du skulle provat så säg det till din läkare om ni diskuterar läkemedel. Det kan nämligen vara en viktig pusselbit i vilken väg ni väljer framåt. Om ni tillsammans redan vet vad som haft effekt eller gett en bieffekt så är det ju bra att säga det. Lite relaterat till detta ämne är min blogg om alkohol och smärta, så se till att läsa den också om du inte redan gjort det!
Så man kan sammanfatta med ett litet exempel:
Det finns fantastiskt många huskurer när det gäller förkylning, hosta med mera. Men efter 50 år vet jag fortfarande inte vad som hjälper bäst mot hicka trots att jag hållit andan, trott att jag ska få pengar nästa gång jag hickar, druckit vatten i olika kroppspositioner från olika tillbringare på normala eller bakvända sätt. Så goda råd finns det gott om därute men vad som verkligen stämmer är desto svårare att veta. Framförallt i dessa tider av närmast obegränsat informationsflöde på nätet.
Jag ska inte gå in på det här i så stor utsträckning, men när det gäller den vetenskap som ligger bakom den vård och behandling vi har i vårt land, är den många gånger väl underbyggd. Det betyder dock inte att allt är sant eller rätt till 100%. Dessutom vet vi förstås att saker och ting förändras med tiden, när mer kunskap tillkommer eller kanske nya behandlingsformer kan börja användas.
Att inte veta något till 100% betyder inte att det är fel. Bertrand Russel sade: ”The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves , but wiser people so full of doubts”.
Så många obskyra behandlingar som kostar mycket pengar kan framstå som väldigt lockande för att de som saluför behandlingen är så väldigt säkra på sin sak. Jag gillar ett citat ”If you do not believe in what science is certain of, you are not disagreeing. You are wrong”.
Men det är klart, om man ser en skylt ”nymålad” vid en parkbänk så måste man ändå känna efter om det stämmer. Dessutom finns det något verkligt mänskligt att verkligen vilja ha hjälp, det där berömda halmstrået. Men var försiktig när du funderar över behandlingar, framförallt om de kostar en massa pengar som du kanske kan använda på annat och bättre sätt.
Så till min fundering:
Tänk om man inom något område långsamt, långsamt kunde sprida riktig, allmän kunskap och så småningom få ett allmänt kunnande vad som hjälper och inte hjälper?
Det är en av anledningarna som jag själv påbörjat en liten ”socialmedieresa” eller vad man skall kalla det. Tänk om det är så, att man har större chans att nå fler människor som därigenom får hjälp genom att oförtrutet exponera dessa tankar och tips, än att försöka få ”politiken” att förstå och prioritera detta kostsamma område i samhället, som långvarig smärta är? Det förra brinner jag för, det senare är andra betydligt bättre på än vad jag är.
Ni som följt mig vet att det började med att jag blev övertalad av en fd patient att skriva en bok tillsammans, Överlista smärtan. Men det började förstås inte från scratch där; jag har förläst och undervisat under många, många år. Det började när jag som nypåbörjad sk ST-läkare i anestesi (”narkos”) skulle undervisa kandidater. Jag tyckte inte att jag kunde något, framförallt inte i förhållande till överläkarna som väl egentligen borde hålla i utbildningen? Men det var klokt på flera sätt att man hade lagt upp det så i Umeå kring sekelskiftet (snälla, tro inte att jag menar 1800/1900-talet). Själv tvingades jag läsa och lära sig väldigt mycket själv, och jag märkte att om jag lade sig på en föreläsarnivå ”strax ovanför” den nivå den som lyssnade hade (i detta fall sk AT-läkare eller läkarkandidater) så kunde de ta till sig informationen mycket, mycket lättare än om jag försökte visa hur mycket jag faktiskt kunde, och gå in i så många detaljer som möjligt.
Det sägs att om en expert har kunskapsnivå 10, så tror hen att om man förklarar som om man var på nivå 8 förstår alla. Men egentligen skall man ner på 2-3 för att det ska fastna! Sedan kan man alltid hoppa upp för att komplettera eller svara på följdfrågor. Innan jag förbereder mina föreläsningar nuförtiden tänker jag alltid ”den är inte till för att du skall briljera med dina kunskaper, utan för att få någonting att fastna hos den som lyssnar”.
Genom åren har jag använt mig av samma teknik när jag föreläst för kollegor, patienter och närstående. Men nu kunde min information helt plötsligt komma i form av en bok, vilket var med en skräckblandad förtjusning. Jag har kompletterat boken med att göra en hemsida – www.karstenahlbeck.com – som allteftersom ska byggas upp och uppdateras med information och tips kring långvarig smärta. Mitt vanliga yrkesliv går förstås först, så det får byggas i naturligt takt.
Naturligtvis närvarar jag på facebook, instagram och twitter och har startat en ny podd, Outsmart the pain. Den senare är på engelska och hittas där poddar finns (tex på din iPhone, Spotify eller outsmartthepain.podbean.com).
Verkar allt jobbigt att hänga med i, så föreslår jag i alla fall att du prenumererar på mitt ”nyhetsbrev”. Det hittar du på hemsidan, eller så skickar du mig ett mail.
Även om jag förstås har mina skygglappar på, där långvarig smärta är mitt största (arbetsrelaterade) intresse, så kan man undra – varför skulle allmän information kring detta vara så oerhört viktigt?
- Många drabbas.
Om 1/5 av befolkningen har långvarig smärta så är det väldigt många som kan besväras av det. Inte bara personen i sig, utan de närstående, kanske arbetsplatsen, samhället drabbas i det långa loppet med mera. Små insatser kan göra stor skillnad! - Sjukvården erbjuder felaktiga alternativ.
Detta görs förstås för att man vill hjälpa, och man tar till de alternativ man själv känner till. Gör det ont finns det kanske en medicin som kan lindra smärtan? Om det gör jätteont kanske det finns en jättestark medicin som kan lindra?
Det kanske går att operera? En ond rygg, ett minimalt ljumskbråck, en överrörlig led – det finns ”mycket att göra” (men nu måste du läsa vidare för att få helheten!). - Väntetid förvärrar
OK, i ärlighetens namn så är det inte alla med långvarig smärta som tycker att man har problem, eller det påverkar en faktiskt inte. Man har ont, och så får det vara. En del smärtor blir dessutom bättre med tiden.
Det är dock väldigt vanligt, att man vid långvarig smärta inte blir bättre med tiden om man inte gör någonting. Dessutom kan man bli sämre av att tiden går, och om man försöker med någonting som inte förbättrar så ramlar man ner lite i sitt psykiska mående (”det här hjälpte inte heller, som vanligt”).
Tänk nu om man kunde få in en väldigt basal kunskap hos många:
- Långvarig smärta är en sjukdom i sig och inte ett symtom.
- Definitionen av långvarig smärta är en smärta som hållit i mer än tre månader.
- Vi kallar det hellre långvarig än kronisk smärta, men det är samma sak.
- Även om smärtan börjat med något väldigt konkret (benbrott, virusinfektion, operation mm) så kan man ha precis samma sorts smärta långvarigt trots att allt är läkt. Därför ser man ingenting på ytterligare undersökningar. Det är inget man ”missat”.
- Sedvanliga ”akuta” läkemedel (tex paracetamol, antiinflammatoriska, opioider) hjälper sällan mot långvarig smärta.
- Antidepressiva läkemedel av en viss typ används mot långvarig smärta, men det har inget med depression (eller ångest) att göra – det är ett smärtlindrande läkemedel!
Det är med det som bakgrund som jag hoppas att min ökade aktivitet i slutändan skall kunna hjälpa andra, oavsett om man läser boken eller följer det jag skriver och säger.
Om du har något tips på hur man kan förbättra ”smärtkunskapen” i samhället (helst väldigt praktiskt och inte på ett idéplan, men alla tankar är välkomna) så kommentera här, eller skriv till karsten@karstenahlbeck.com !