Det börjar med smärta. Oftast försvinner den, men ibland sitter den kvar. Efter 3 månader kallar man det för långvarig smärta. Eller kronisk, men det låter för många så oåterkalleligt så det försöker iallafall jag att undvika.
Problemet med långvarig smärta är att det många gånger inte stannar där. Hjärnan har ett sätt att förändra sig för att hantera det ständiga inflödet och bearbetningen av smärta, så den måste minska på andra funktioner som normalt är välfungerade. Det är därför man kan uppleva att man får sämre koncentration, dåligt minne, minskad sexlust, försämrad sömn och betydligt lättare att bli arg. Eller ledsen.
En av mina patienter är väldigt förtjust i konst och musik, och att läsa böcker. Han berättade att han blivit rätt irriterad på att man nuförtiden skriver så dåliga böcker. Handlingen är helt oförståelig ibland, och karaktärerna gick inte ens att hålla isär på ett bra sätt. Han berättade att han en gång kastade en bok rakt in i väggen för att den var så dåligt skriven.
Sedan slog det honom.
Det var inte böckerna som blivit sämre, det var hans hjärna som inte kunde hantera all information. Det hade dessutom smugit sig på, så själv var han inte medveten om att det hänt. Han hade gått en smärtrehabilitering (tex www.smartrehabilitering.se) och blivit varse att det händer saker i hjärnan som man inte riktigt föreställt sig.
Så vad han gjorde för att komma tillbaka, var att endast läsa böcker med en huvudperson, och det fick inte vara för många karaktärer inblandade överhuvudtaget, ”det räcker med en mördare”. Nu kan han läsa böcker med behållning, och jobbar sig långsamt tillbaks till att kunna utöka sina bokval framöver.
Vad kan man lära sig av detta?
Jo, vid långvarig smärta kan man bli påverkad av så mycket annat så att smärtan i sig kanske inte är det huvudsakliga problemet längre. Dessutom kan man anpassa sig istället för att ge upp! Det var väl fantastiskt bra att just denne man hittade ett alternativ till hantering, och kände sig (acceptabelt) nöjd med det!
Så fundera på ditt egna liv -vad har du gett upp ”lite för lätt”? Vad kan du återta, och på vilket sätt kan du ersätta en tidigare funktion med något som kanske inte är likadant men som är ett steg i rätt riktning?
Kommentera gärna. Besök mig gärna på www.karstenahlbeck.com (uppe senast 1/7) !
Foto av Luis Villasmil på Unsplash
Mycket intressant, och jag känner igen mig. Men är man säker på att det är smärtan som påverkar hjärnan och inte tvärtom? Dvs att hjärnan orsakar smärta. Tex att ångest, utmattning och depression kanske ger känningar i kroppen så som smärta, yrsel etc…?
Du vet, hönan eller ägget…
Du har förstås helt rätt! Om inte annat gör en ‘känslig hjärna’ (försvagat smärtfilter som jag brukar kalla det) att ytterligare stimuli känns smärtsamma trots att de inte borde. Och om då den där ångesten etc som du beskriver är där och försvagar, så är det klart att man kan diskutera höns och ägg 😎 Allt gott!